Direktlänk till inlägg 26 februari 2012
Nu har jag åkt Tjejvasan för första gången i mitt liv och är sjukt stolt över att ha kommit i mål. Det var flera plusgrader och helt bedrövliga spår, 2 dm tjock konstsnö i uppförsbackarna gjorde att det tog hårt den första milen. I nedförsbackarna plogades det helj vilt så tillstymmelse till spår fanns inte, chansa och åk var liksom taktiken ;-). Det stod vaktar och slussade ner åkare och många föll som käglor, även jag även om det inte var mitt eget fel så gjorde det rätt ont.
Ryggen värkte fruktansvärt i uppförsbackarna men jag visste ju att det skulle bli lättare åkning efter första milen så jag bet ihop. Armarna tod slut rätt fort....men vad hade jag förväntat mig efter 6 veckors skidåkning och ingen träning innan. Att promenera med hundarna ger ingen styrka i armarna och inte heller i magmuskerna och för den som inte vet är det dessa muskelgrupper man åker skidor med!
Utmed spåret fanns rätt mycket publik som grillade, det tog tvärslut i mina lungor vid varje förbaskade eld, astmatiker fixar inte den röken när man är ansträngd. Bricanylen blev min räddning och min envishet såklart.
I mål stod familjen och hejade och även Carina och Hvilja som är här och hälsar på. Jag var helt slut och vågade inte kika åt sidan för balansen var inte den bästa de sista kilometrarna men jag hörde hur de skrek :-)
Hur som helst så är jag sjukt stolt över att ha genomfört Tjejvasan på 3.23 tim i dessa förhållanden.